Suedois

Här är min lilla flicka, Louise. Hon är 4 månader gammal. Hon har två ben, två armar och en extra kromosom. Snälla, när du träffar Louise, fråga inte hennes mamma: ”Hur kommer det sig att du inte fick reda på det under graviditeten?” Antingen fick föräldrarna veta det, och de tog beslutet att behålla barnet. Eller så fick de inte veta, och då var det en tillräckligt stor överraskning för dem för att de inte ska vilja prata om det om och om igen. Kom ihåg att mammor har en tendens att känna skuld inför precis allting. Så en extra kromosom som överraskning… Du kan ju gissa.

Säg inte till hennes mamma: ”Det är ditt barn oavsett vad.” Nej, det är mitt barn. Punkt. Dessutom: ”oavsett vad” är ett ganska fult namn. Jag kallar henne hellre Louise.

Säg inte till hennes mamma: ”Eftersom hon är ett Downs syndrom-barn… etc.” Nej, hon är en 4 månader gammal bebis som råkar ha Downs syndrom. Det är inte vad hon är, det är vad hon har. Du skulle aldrig säga till någon att ”hon är en cancerbebis.”

Säg inte: ”De är si, de är så.” ”De” har alla sina egenskaper, sin karaktär, sin egen smak, sitt liv. ”De” har lika många olikheter mellan dem som du har med din granne.

Jag vet att om man inte har upplevt det så tänker man inte på det. Men ord har betydelse. De kan trösta och de kan göra ont. Så tänka bara på det lite, särskilt om du arbetar som läkare eller sjuksköterska.